Dödslängtan

I måndags 24/12 skrev jag bland annat detta.

"Vart ska jag ta vägen, vad ska jag göra av mitt liv? Jag vill ha en framtid, jag vill ha livskvalitet. Just nu känns det mest som att jag väntar ut tiden, väntar på graven, väntar på döden, väntar på slutet."

"Mitt liv har inget värde, mitt liv är meningslöst, mitt liv är inget att ha, mitt liv vill nog ingen leva,även om vissa tror att det skulle vara trevligt att leva mitt liv, för de tror väl att mitt är bättre än deras.
 
Känner mig sorgen, ledsen, arg, frustrerad och undrar så mycket.

Kunde jag, hade jag möjligheten så skulle jag avsluta livet, för jag vill inte leva det alls. I dag tänkte jag att jag och Firfin kunde köpa ett billigt hus i Florida, få se annat, se massa djur som t ex aligatorer, fota massa häftiga djur och ja börja ett nytt liv, men sedan tänkte jag att det går ju inte det heller, det är långt borta och finns inga säkerheter ekonomiskt för folk som inte klarar sig själv, samt att det ju är varmt där. Sedan tänkte jag på Skottland, men tänk om jag inte kommer må bra där heller? Jag menar det går nog inte att fly från problemen, de kommer förfölja mig vart jag än flyttar. I ett annat land kan jag inte ens ha en psykologkontakt, för de kommer ju prata sitt språk som jag inte kan uttrycka mig på på ett bra och tydligt sätt.

Vidare gick mina tankar till att flytta till det där enskilda huset på landet och börja med självförsörjning för att slippa folk helt i stort sett, men tänk om jag får dagar eller veckor då jag mår skitdåligt och är orkeslös och inte kan göra saft, sylt, förvälla diverse och skörda potatisen och vattna alla tomater och annat och fixa det som behöver fixas för att få det hela att gå runt.
Livet är helt ruttet. Är så rädd och ledsen jämnt och så less på att jämnt må dåligt. Det händer ju ingenting."



I kväll/natt känner jag enorm dödlängtan, hatar mitt liv, ser absolut ingen framtid, ser inga lösningar på problemen och inga andra har hållbara lösningar heller. Jag ser inget som helst ljus, allt hopp är borta, jag mår dåligt, gråter och är arg och så var och varannan dag. Jag har haft dödslängtan sedan jag var runt 7 år och nu är de nog starkare än någonsin tror jag, det känns då så. Men jag kommer inte dö nu, inte så länge råttorna och marsvinen lever, för det är min förbannade plikt som mamma/syster att ta hand om dem, ge dem omvårdnad, kärlek, uppmärksamhet, trygghet, ta dem till veterinär när det behövs, se till att de är skyddade från faror och när det är dags, ge dem ett så värdigt slut det bara går och avsluta deras liv på ett värdigt sätt och inte dra ut på lidandet för att jag inte vill att de ska dö. De ska inte behöva byta hem, omplaceras och utsättas för trauma. Det spelar ingen roll hur dåligt jag mår, jag ska finnas för dem till slutet, men sedan får det nog räcka.

Känner mig fruktansvärt ensam i mig själv, känner mig ofta som övergiven, lämnad att dö. De flesta förstår mig inte och det smärtar så fruktansvärt. Jämt oförstådd och missförstådd, utskälld, nertrampad, hatad, blir kallad "ökennamn" som psykopat och annat. Jag är militant vegan och kämpar för djurens rättigheter och så, jag älskar djur mer än något annat i universum, jag skulle lätt offra mitt liv för att rädda en vild igelkott, älg eller rådjur (Om det inte vore för att jag har ansvar för mina små barns och bröders liv.). Folk hatar veganer, speciellt miltanta veganer. Folk gör narr av veganer och kallar dem t ex kaniner som borde vara ute på grönbete, de säger att vi veganer äter ju bara gräs, äter ju bara kaninmat. Jag får bara skit för att jag bryr mig om djuren mer än människor.

Jag vill rädda alla djur, men jag vet ju att jag inte kan, trots det kräver jag av mig att jag måste och jag beskyller mig när ett djur dör i onödan eller blir plågat/misshandlat, för jag skulle funnits där och varit dess livvakt. Jag vet så väl i förnuftet att mina krav är orimliga och inte alls kan levas upp till, men ändå. Jag nedvärderar mig själv och tycker att jag inte gör tillräckligt förens jag räddat alla djur i universum från all sortens lidande och mord för all framtid. Jag lever för djuren ju, jag är deras verktyg, men jag misslyckas ju med min plikt att skydda alla djur från ondo. Jag hatar mig själv och jag hatar människorasen som gör illa djuren och naturen.

Folk tycks vilja att jag är någon annan än den jag är, men jag varken kan eller vill vara någon annan än den jag är, men magi skulle inte sitta fel, för jag är så förbannat maktlös och orkeslös. Mitt liv känns meningslöst. Jag når inte ut med mina ord, gör mig inte förstådd och folk tycks inte bry sig om vad jag säger.

Om ni tror och trott att mitt liv är ganska lättsamt ändå så har ni trott och tror helt fel. Jag mår nog sämre än någonsin tidigare, även om jag ännu inte skadat mig och inte har direkt för avsikt att börja med självskada. Man kan inte mäta dåligmående i mängden självskador och självmordsförsök, man måste lyssna på personen och tro på den.

Bara för att jag ler så betyder det inte att jag är glad.

Nu har jag skrivit ett väldigt svartsinnat blogginlägg här, men det var nog på tiden. Detta är ärligt.

Om ni nu tänker anklaga mig för saker och smutskasta mig och nedvärdera mig och annat otrevligt och sårande, så låt bli det, ni får hålla det för er själva. Jag måste leva, jag måste överleva för mina barns och bröders skull och jag föredrar att ni inte bidrar med att göra den tiden till ett mer helvete än det redan är. Jag orkar inte ta skit längre, vill inte ödsla energi på sådant.

Jag har sagt mitt och kommer ni från någon heeelt annan planet så ber jag er att lämna mig ifred. Slå inte på den som redan ligger ner och kämpar med att överleva i enorma inre plågor.

Jag mår skit, så nu vet ni det.

Vill ni säga något SNÄLLT, så varsågod, det uppskattas, annat undanber jag mig att få läsa och höra. Tack på förhand för hänsyn och respekt.

Kommer absolut inte svara på elakheter, spydigheter och dylikt.




Pedofiljävel!

Skrivet ca 00:30.
Igår tisdag hade jag en fruktansvärt tung dag då jag var låg, kände sorg, var orkeslös i stort sett hela dagen, så pass att när jag låg där i soffan och jag såg att det blev sport på teven, så orkade jag inte ens byta kanal! Jag HATAR sport (Men titta på när "J" och hennes lag spelar rugby kan vara kul, även om jag inte fattar reglerna alls och Agility är kul att se.). Till slut kom där lite ork
runt kl 21 då jag städade rent i båda marsvinsburarna och gav Lukas sin kvällsmedicin.
I dag på förmiddagen tänkte jag städa åt råttorna och plocka undan lite på köksbordet så att jag och boendestöd-Anna får plats att sitta vid det, hon måste ju ha lite utrymme att kunna öppna sina två julklappar på, om hon nu inte väljer att öppna dem hemma.
Jupp, jag ska ha boendestöd för första gången på runt tre månader.

Skrivet ca 10:30.
Drömde mardröm i natt. Jag var hos mormor i hennes hus på landet i Ångermanland, så blev jag arg på mormor och min mosters man (pedofilen), så jag tog på mig skor för att knata i väg till ett stall på andra sidan skogen (I verkligheten fanns inget stall där och skogen var djup.). Tyvärr så fick då min mosters man för sig att jag ju inte kunde gå ut i skogen helt ensam, så han beslöt sig för att följa med, trots att jag protesterade högljutt.
Jag skrek bland annat " Jag är för fan vuxen nu, det finns ingen orsak för dig att följa med!".
En gång när jag var runt 12 år och var hos mormor där på landet, så blev jag förbannad på min släkt, så jag tog på mig skorna och knatade ut, jag gick längs landsvägen och hade en liten stuga i sikte i en glänta vid skogen. Tro på fan då att det där kräket (Min mosters man.) gick typ 20 meter bakom mig. Jag skrek åt honom att inte följa efter, men han sa att han inte kunde låta mig gå ut helt ensam.
Jag gick i kringelkrokar bland buskar, träd och granar för att skaka av mig kräket, speciellt då jag inte ville han skulle veta vart mitt tillhåll var. Jag kröp in genom den lilla öppningen i fönstret in i den lilla stugan och trodde att jag var säker, men NEJ, då öppnar plötsligt kräket dörren till huset. Jag blev asförbannad och frågade hur fan han kunde komma in och han sa att dörren var öppen.
Alltså dörren brukade vara låst, så jag hade tagit för givet att den var låst.
Jag gick ut från stugan och sedan minns jag inte mer, kanske gick jag tillbaka till mormors hus, jag gissar det, för jag kunde ju inte skaka av mig kräket.

Burit ner ärvda grejer

I dag har vi mest tagit det lugnt.
Ägnade nästan tre timmar åt att slå in yule/jul-klappar i förmiddags, sedan gjorde Firfin veganska pannkakor som vi åt till frunch. Jag gav Bactrim (Antibiotika) till Lukas (11:e dagen med det.), vilket som vanligt gick smidigt. Firfin fotade mig med Lukas, Lukas och en bild på Måns. Har även en bild med mig och Måns där Måns ligger på mig i soffan, det var Firfin som tog den bilden med min inte så bra videokamera.
Jag har redigerat några bilder (De Firfin tog med min systemkamera.) och på kvällen blev det av att bära ner tre kartonger och fem kassar/påsar med grejer (Jag ärvt av min bortgångna mamma) ner till källarförrådet.
Just det ja, Firfin gjorde åtta veganska, goda pajjer till mig igår, så jag inte ska svälta när han är borta och jobbar några dagar från och med i morgon måndag. Fotade såklart pajjerna.
Här kommer bilderna jag skrev om.











 

Barnhemsbarn

I dag har jag och Firfin slagit in alla julklapparna till de Ukrainska barnhemsbarnen. Tänkte eventuellt ta med dem till stan i morgon och knata in på Kvarnen gallerian och lägga i dem i den stora säcken där man ska lägga julklapparna till barnhemsbarnen i Ukraina. Jag hoppas de kommer kunna uppskatta julklapparna de får från oss.
Här är en bild på julklapparna till barnhemsbarnen i Ukraina.


Fått mycket gjort!

Vet inte alls hur jag orkade, men igår var jag och Firfin först på nätverksmöte (Vi var sju stycken, min psykiatriker, min psykolog, min god man, min kontaktperson inom boendestödet, planeraren på boendestödet, min handläggare på Försärkringskassan, Firfin och jag.), sedan fikade/åt vi (Jag och Firfin) på Hugos, sedan handlade vi lite och hämtade ut ett paket på vägen hem och hemma så ägnade jag flera timmar åt att sortera grejer och flytta runt kartonger och kassar och så och lyckades göra det möjligt att ta sig ut på vår ballkong, så jag kunde ta in och rädda det gamla mögliga dockskåpet jag ställt där när vi tömde min mammas lägenhet/förråd. Dockskåpet hade jag som barn och jag tänkte fräscha till det, ta bort allt mögel, klistra in nya tapeter invändigt och göra det till ett prydnadsdockskåp. I dag trodde jag att jag skulle vara halvdöd, men i dag väckte jag Firfin klockan 10 och vi kom i väg 11:30 på en cirka 2 1/2 timmar lång fotopromenad.
Här kommer först tre bilder jag tog 2/12 på två av våra råttor (Alleria och Sylvanas), lite bilder på ballkongen jag tog i går kväll när jag äntligen kom ut dit och sedan bilder från dagens fotopromenad.





Slapparsöndag

Hade kunnat göra en del nytta i dag Söndag, som att tömma diskmaskinen, slänga sopor, slå in yule-klappar och ta en kort fotopromenad i dagens fina fotoväder, men så blev det inte. Jag har ägnat mig åt att slappa i dag i stället, orkade inte ta itu med massa göromål och kände inte för att gå ut. Har tittat på TV, redigerat ett videoklipp och publicerat på youtube, sniffat marsvin, sniffat råttor och redigerat några bilder.
Länk till videoklippet: http://www.youtube.com/watch?v=psGxp3L-QuQ
Bjuder på dessa bilder i dag. Det är jag alltså, ja så kan jag också se ut. Tråkigt att alltid vara seriös ju.






Vinter, läskig kille och råttmat

I dag har jag varit ganska så flitig, fått en del gjort hemma och så, vilket känns ganska bra. Har varit ovanligt pigg, haft ovanligt mycket tålamod och ja varit lite så där energisk och velat och gjort saker. Jag orkade till och med sätta upp håret i någon form av kreativ och annorlunda frisyr och jag orkade sminka mig mer ordentligt än vanligt. Oftast orkar jag numer inte hålla på greja med håret och med massa smink, men ja vad säger man, plötsligt händer det.
Jag var ut på en promenad för att fota lite vinter. Jag kom i väg lite sent, så solen hann ju försvinna ganska fort och dessutom fastnade jag lite längre än jag tänkt inne i några butiker i norra Gränby.
Köpte först pärondri
cka och tre chokladbollar för att få lite energi om jag behövde det längs promenaden samt en bukett röda rosor att lägga på graven där jag och Firfin har fyra råttor och en koltrast begravna, köpte även fyra små julklappar till de Ukrainska barnen på barnhemmen.
När jag kom ut var det mörkt och jag gick in där i skogsdungen i mörkret och fick leta en hel del där i mörkret efter graven, men jag hittade den till slut och spred ut rosorna över hela graven. Det var en skitskum och läskig man där i skogsdungen som skrämde mig några gånger, så jag fick ringa Firfin och prata lite några gånger. Alltså han betedde sig skitskumt, gick runt med ficklampa, sjöng lite kort om tända ljus och sedan kom några svordomar och ja jag vet inte vad han pysslade med.
Gick sedan och köpte yuleklappar till råttflickorna och mina två småbröder (marsvinen) och vet ni vad, en tjej som jobbar där kom fram när jag skulle betala och sa "Men ni vill väl ha råttfoder va?" och jag sa ju ja såklart och sken upp. Det var ju inte nådigt med hur många påsar råttfoder vi fick (Alltså av det märket/fodret vi brukar köra på våra råttor.). Deras påsar på Arken zoo är ungefär lika stora stora som Icas påsar och påsarna vi fick med foder täckte upp ungefär halva påsen! Hahaha! Jag var väldigt tacksam och glad över allt foder vi fick. De sa att det var bättre det gick åt än stod och blev gammalt. Det är inte så många råttägare som handlar där, så de får många provpåsar över.
Firfin fick med sig några provpåsar av samma sort tidigare i veckan, men inte lika många då. De känner till oss på Arken zoo och vet att vi har råttor och så. De är väldigt trevliga och snälla där.
Här kommer bilder från dagens äventyr.
Angående bilden med hjärtat i snön, det är inte jag som gjort det, men tyckte det var lite kul och gulligt att se det, det fanns två stycken med kanske 100 meters mellanrum.






RSS 2.0