Besök av väninna

(11:35)
Igår tisdag 9/7 hade jag besök av en väninna jag tycker mycket om.
Hon fick äntligen se våra marsvin och våra fiskar och så fick hon ju träffa råttorna igen förstås.
Vi fikade, pratade, gosade med råttorna och vädrade tre av råttorna (alltså hade dem på balkongen). "J" hade Tyrande innanför tröjan när vi satt på balkongen, jag hade först Sylvanas ute en stund och sedan Maiev. När det började blåsa ute så gick vi in med råttorna, men annars var det ju perfekt råttväder.
Vi hade lilla lurvtrollet Eos uppe en stund, "J" fick ha henne i famnen en stund. "J" fick även ge dem gurka och dill medan hon var här. På kvällen så åt vi mackor med tomat och gurka på och drack varm (snarare ljummen) choklad.
Det var väldigt trevligt att ha "J" här och jag hoppas det inte dröjer lika lång tid tills nästa gång hon kommer hit.
Tur att vi åtminstone bor nära varann, det är ju gångavstånd mellan våra hus.
Jag önskar jag bodde lika nära fler av mina vänner så jag kunde träffa dem oftare, hälsa på dem oftare. Jag klarar i stort sett bara av att hälsa på de vänner som bor längs samma busslinje som jag, ska jag någon annanstans så behöver jag en stödperson med mig eller få skjuts eller åka taxi (taxi är dyrt och jag har inte råd med det).
 
Jag är trött i dag, har sovit för lite.
Gick upp klockan 6 och slog in paket som ska med norrut på lördag samt åt frukost.
 
La mig runt 8:45 och somnade om och vaknade 9:55.
 
Har laddat upp två nya bilder på min flickr-sida.
Ärligt, är det någon som går in och kollar på mina foton/videos  jag lägger/lagt upp på min flickr-sida?
http://www.flickr.com/photos/vegan-petra/
 
 
Såg en länk på min twittersida som jag klickade mig in på och läste. Det var en intressant och vettig artikel/intervju om en ung kille som hade skadat sig själv i många år och alltid känt sig missförstådd och så. Han fick inte hjälp för sitt självskadebeteende fören han var 25 år. Det visade sig att han har ADHD och nu äter han mediciner för det och mår ganska bra.
Det är oacceptabelt att det ska behöva gå massa år innan man får rätt hjälp, han hade gjort 6 allvarliga  självmordsförsök av vad jag förstod. Ska man behöva skada sig på olika sätt och vis i massa år samt göra så många självmordsförsök innan man får hjälp, ska det verkligen vara så?
Måste man kräva och be om att få rätt hjälp för att få rätt hjälp?! Ofta har folk som mår dåligt väldigt lågt självförtronde och så och kanske inte ens anser sig värda att få hjälp och inte vågar be och kräva om att få hjälp. Det är faktiskt en förnedrande och skitjobbig känsla att behöva be och kräva om att få rätt hjälp.
Jag tror att folk inom psykiatrin kanske behöver öppna ögonen, lära sig att fråga sina patienter om de vill ha hjälp med t ex självskadebeteende eller vad det nu må vara, speciellt om man har nämnt det, nämnt att man skadar sig eller super för mycket eller överäter/svälter sig.
Jag känner igen det där med att inte få rätt hjälp, att behöva be om det och så. Känner även igen det där med självskada, för jag skadade mig själv på olika sätt i många år. Det händer fortfarande att jag skadar mig men alltså numer händer det väldigt sällan, kanske 1-2 gånger per år, men inget som leder till någon sjukhusvistelse.
Gå gärna in och läs artikeln. Det är bara ett knapptryck bort.
http://www.svt.se/nyheter/sverige/han-skadade-sig-sjalv-under-25-ars-tid
 
 
Såg en annan länk på min twittersida också som gjorde mig lite upprörd. Jag tycker faktiskt att det är väldigt allvarligt att inte se till att dödsförklara någon som är död. Jag vet ju själv av erfarenhet att ha förlorat mina föräldrar, att om någon av dem inte hade blivit dödförklarad snarast efter deras död så hade det fått hemska konsekvenser för mig ekonomiskt och även psykiskt.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=114&artikel=5587926
 
 
 
 
Här om dagen när jag gick igenom papper och grejer från mamma så hittade jag en önskelista jag skrev/ritade till mamma när jag var barn. Kolla in min egna stavning på freestyle. Rätt stavning står sedan bredvid efter att någon (mamma?) antagligen rättade mig, haha.
Men alltså kolla in vad jag önskade mig och tänkt till lite, det ser ju ut som om jag skulle haft en plan ... om ni fattar jag menar. Rånarluva, kikare, tvål ...
 
 
 
 
 
Köpte en blomma på Ica igår innan "J" skulle komma. Tyckte balkongen såg så tragisk ut utan någon färgglad blomma där. Visste inte riktigt vart jag skulle ställa den så den fick stå på ett par uppstaplade stolar i ett hörn. Hade tänkt ställa den bredvid isbjörnen på buren, men jag såg att blomman var för tung för att stå på den. Burens ram är gjord av plast och håller inte för att ställa tunga saker på.
Tog några bilder ute på balkongen i dag för att visa hur det ser ut än så länge.
 
 
 
 
 
Nu är jag hungrig och ska fixa mig något ätbart, kanske snabbnudlar med krossade tomater och linser.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: pärlan

Usch ja knäppt det här med sjukvården överlag. Jag har inte ännu läst artikeln men jag och min sambo brukar diskutera om vården då och då. Pga andra artiklar eller att någon anhörig, nära vän har berättat.
Fina rosor =)

Svar: Ja det är det ju verkligen, ingen vidare kvalitet på vården tyvärr. Vet du, inom HELA psykiatrin i Uppsala så finns endast EN dietist till exempel. Jag hade henne, men fick ju bara träffa henne med 1-2 månaders mellanrum och det gav nästan ingenting så nu går jag inte dit längre.
Hur ska EN dietist inom psykiatrin kunna ta hand om alla med matproblem? Finns ju många som har ätstörningar av olika slag och så. Nu ska i alla fall min psykolog remittera mig till överviktsenheten och se om de kan ta emot mig och hjälpa mig på ett vettigare och mer intensivt sätt. Undra om de har en egen dietist?

Jag har vänner som farit illa i vården sååå många gånger.

Tackar. :)
Scratchblack

2013-07-12 @ 20:07:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0